Häromdagen stod jag i föreläsning i Nyköping. När jag var klar hade jag 1 triljon missade samtal och meddelanden från dottern på Bali. Hon vet exakt när jag föreläser eftersom hon dessutom är min koordinator på jobbet och har tillgång till min kalender (och kan den bättre än jag).
Så självklart blev jag iskall. Hon skrev att hon inte kunde se något, att hon höll på att bli blind (?) och jag vet att både hon och jag tänker hjärntumör och blodpropp, stroke och ja … allt?
Lyckligtvis har jag en syster som är sjuksköterska och hon är också mina döttrars bästa kompis så min dotter på Bali hade ringt min syster när jag inte svarade. Vilket var det smartaste att göra ändå. Min syrra är så jäkla cool och den BÄSTA i såna lägen.
Dottern på Bali hade haft sitt första blodtrycksfall. Uteslutningsmetoden och efter noggranna beskrivningar så var det exakt vad det var.
Skitläskigt ju. När man inte har haft det tidigare. Dottern hade stått böjd över en kartong och rest sig upp hastigt. Jättevarmt på Bali och ännu fuktigare. Inte helt bra dag tydligen för god vätskekontroll, lätt att glömma och vips så svimmar man till lite.
Både jag och min syster pekade med fingret mot dottern på Bali och sa att hon omedelbart skulle ge oss båda adress och telefonnummer till närmaste sjukvårdsinrättning därborta. Jag har ju ingen ANING om var jag skulle vända mig om något värre inträffade! Långt från EU och Sverige och andra länder man känner sig mer … hemma i. Dottern fattade allvaret och skickade all information.
Och jag skrev igen: SLUTA BO PÅ BALI.
Och hon skrev tillbaka, igen: Älskar dig mamma!