Ibland önskar jag att mina döttrar bodde i Avesta. Eller Nyköping. Närmare. Men en bor på Bali och en bor i Italien så det är en bit härifrån. Samtidigt önskar jag ju inte alls att de inte bodde där de gör nu. De har ju valt själva och är två väldigt kloka individer.
Men så händer det som inte får hända. Någon gör sig illa, råkar illa ut. Och man ska vara förälder på avstånd, man kan inte bara kasta sig mot tågstationen och vara framme på ett par timmar. Det krävs flera dagar. Veckor.
Det har varit allt möjligt. Matförgiftning, svimningar, infekterade sår och lite till men nyligen blev det liksom värst (hittills) när en av dom slog huvudet i en stentröskel när hon slant i duschen.
Det är ändå tur för mig och mitt eget välmående att jag har kommit en bit. Har lite rutin liksom. Jag kan ingenting göra annat än att vara tillgänglig på telefon, ge råd, ha koll så att SOS Alarm har koll (vilket de alltid har) och jag kan lugna, när jag vet att det inte hjälper att bli både arg och livrädd. Jag behövs ju för att lugna den som redan är det.
Viktigast när man är förälder till barn som är ute och reser.
– Du kan inte skydda henne eller honom mot någonting, oavsett om det är översvämning, insektsbett, rövhattar, moppevurpor eller inbrott.
– Du kommer att oroa dig gränslöst och därför bli en hopplöst trist förälder som bara tjatar på att ungen ska vara försiktig men det vet hen redan och vet hen inte det så är det också naturligt och en del av livet.
– Det. Hjälper. Inte. Att. Oroa. Sig. När oron slår till: Ring en kompis och prata om hur det egentligen ser ut på månen och om det är sant att tomten bor i Finland, gå ut och spring … helst i en jobbig skog eller i snödrivor som är minst en meter höga.
– Ha alltid en reseförsäkring. Skit i vad den kostar. Betala. Betala och betala och sov lugnare och när (inte OM utan NÄR) ungen skadar sig så kommer du att gå runt i en vecka och klappa dig själv på axeln och skriva ut diplom: Världens smartaste förälder.
TACK försäkringsbolaget som har hjälpt min dotter att sy, får CT-röntgen och omvårdnad, plåster och omsorg och antibiotika. Nu är stygnen borta. Och även om hon inte kommer att flytta till Nyköping så tror jag att hon i alla fall kommer tillbaka till Europa. Då blir det lite närmare. Till nästa gång. 