Jag får möta så många bra människor på mina föreläsningar och ofta grupper som jobbar i yrken som vi inte riktigt uppskattar. Om man ser till lönen. Det är väl känt att vi är många som anser att personal inom vård och omsorg, t.ex, inte är avlönade i proportion till de jobb de utför.
När jag möter en del av dessa är det nästan alltid så att någon säger att ”min lön är mer som ett bidrag”. Och det provocerar mig massor.
Det kan låta lite roligt och man skrattar kanske men vad säger det om synen på mig själv och min egen insats i jobbet? Samma person som säger så är också ofta den som vill att samhället ger högre status till hens yrke.
Men hur ska det kunna ske ens. När den som jobbar med just detta ser ner på sin egen insats? Som till och med anser att lönen inte ens är mer än ett ”bidrag”?
Någon skrev till mig när jag i en föreläsning hade vänt mig mot just den här kommentaren: Du fattar inte hur låga löner vi har. Men jo. Det gör jag. Det krävs inte mycket för att förstå det. Men det är en annan fight. Som vi alla måste ta för vi ALLA hamnar förr eller senare hos människor som är anställda för att ta hand om oss … men det jag letar efter är att de som har dessa jobb inte får förminska sin insats, eller sig själva. Och det gör man. När man säger att man går på ”bidrag”.
Att istället säga att man är avlönad. Att man jobbar med att göra människor lyckligare, familjer lyckligare. Att man jobbar med att rädda liv och lindra smärtor. DET gör att jag kan känna en stolthet i det jag gör. Och därefter och tack vare det engagera sig i att vända eländet, det gör skillnad.