Jag får jobba i Norge ibland och det är alltid lika himla trevligt! Alltså dom är så snälla och vänliga och omtänksamma. Låter glada alltid, tror inte att en norrman kan bli arg ens. Inte med det språket.
De förstår mig och min svenska rätt bra, jag förstår dom faktiskt jättebra pga jag har jobbat i många år med både norrmän och danskar. Att lära sig förstå dom gör man om man tränar. Och det var jag tvungen att göra när jag jobbade med Sheraton och med Nordisk Film.
Uppdraget i Norge … ALLTSÅ VILKA MÄNNISKOR JAG FICK TRÄFFA! Tänk dig, över 300 frisörer (man vet ju hur härligt folk DET är) som efter två års pandemi och förbannat hårda restriktioner (alla salonger i Norge tvingades stänga under sex veckor) äntligen fick ses. Tänk lyckan! Folk som kom in på hotellet där vi skulle vara studsade in, som om dom var fulla av små fyrverkerier.
Jag var skitnervös (det är man alltid pga man vill göra ett skitbra jobb) och gick runt och kollade alla utställningar, fick prova löshår och spray och sedan körde jag 50 minuter på scenen och lyckan, ruset, känslan … när alla dessa reser sig upp och applåderar. Jag åkte hem med bubblor i kroppen. TACK fantastiska Tendenz och Z-Event som stod för arrangemanget som dom hade bokat genom Talking Minds.
I alla fall … det finns några i Norge som däremot INTE är glada. Jag blir livrädd varje gång jag ska passera dom. Och varje gång har de blängt på mig som om jag vore en livstidsdömd terrorist på permission för att äta smörrebröd.
Säkerhetskontrollen på Oslos flygplats befolkas av noggranna människor och det är BRA. Missuppfatta mig inte. Det är skitbra. Men det känns ibland som liiiiite för … vad ska jag säga … mycket?
Väskor scannas, det är bra. Men sedan ska de i åtta fall av tio också gås igenom av en person och en enda person räcker inte så långt när det är mycket folk. Men som sagt. Bra att de är noggranna. Jag skulle bli glad av ett leende också. Bara för att man jobbar med superviktiga saker betyder det inte att man inte kan le.