Sorgliga låtar berör oss på djupet.
Forskare har fortfarande inte riktigt hittat ett bra svar på varför vi ändå, trots allt, piggas upp och mår bra av sorgliga låtar men funderar över om det kan bero på att ”må-bra-hormonet” oxytocin påverkas när vi hör sorglig musik. Att vi blir berörda av kärlek, vi ryser, får lite gåshud och känner lite värme i bröstet. I en studie som publicerades i Annals of the New York Academy of Sciences såg man att hormonnivåerna i hjärnan förändrades när grupper lyssnade på deppig musik. Dopamin ökar. Och dopamin mår vi ju bra av.
Faktum är att de som har en hög grad av empati känner sig mest berörda av sorglig musik, den sorgliga musiken blir som en vän, en slags social samvaro. Och inte minst för att sorgliga låtar kan få oss att minnas och nostalgi är bra för oss. Det lindrar både smärta och ångest.
Jag har inte så mycket sorglig musik i mina spellistor. Men kanske jag borde. Och såklart har man tagit reda på vilka låtar som är sorgligast … Eric Clapton, Tears in Heaven, The first time ever I saw your face med Roberta Flack, Three times a Lady med Commodores. Och Adele. Med Easy on Me.
Min spellista för min löpning ligger öppen på Spotify. Inte så många sorgliga låtar där. När jag lyssnar på dom låtarna tror jag i och för sig att jag får ett påslag av dopamin. Och endorfiner. Passar bra för löpningen.