I mars 2020 stod jag på flygplatsen i Köpenhamn när WHO sa att Covid var en pandemi. Och det var nästan synligt, direkt, där och då. Butiker stängde ner, jalusier drogs ner, folk drog sig ifrån andra … undrar om man inte släckte alla lampor också. Det kändes i alla fall så.
Jag var på väg hem från ett par semesterdagar på Mallorca. Där hade jag sett munskydd på folk och såklart man var försiktig och spriten stod framme för att händerna skulle rengöras men det var inte någon domedagskänsla. Då visste ju inte hotellet om att de bara några veckor senare skulle tvingas stänga i två år.
Jag förlorade alla mina jobb. Som egen företagare är det rätt opraktiskt, att förlora uppdrag. Lite panik, långa telefonsamtal med vänner både dag och natt, oro, total förvirring och jag var både arg och ledsen. Och inte så mycket ensam om att känna allt det där.
Till slut kan man ju inte ligga och vara arg hela tiden, till slut får man resa sig och hitta på något. Jag startade ett företag med några vänner, hade all tid i världen på att sitta i långa möten och planera. Jag lärde mig galoppera och jag producerade mängder med filmer till min YouTube tillsammans några kompisar.
Företaget har jag klivit av, galoppen sitter kvar (hoppas jag) och alla filmer på YouTube finns ju kvar också. Enkla korta filmer om saker som vi ofta rör till. Fastän det inte behövs.