Om jag hade fått en bulle för varje gång jag fick den frågan så hade jag varit Nordens största bulleverantör vid det här laget. Hur orkar du jobba så mycket? Hur orkar du resa så mycket? Måste du jobba så mycket? Jobbar du kvällar??! Men va? Jobbar du på helgen?
Jag förstår ju att frågorna är vänligt ställda men jag vet inte … får en sjuksköterska samma frågor? En tågvärd? Kanske. Och det kan ju faktiskt vara så att det inte är helt lätt att veta vad jag gör på dagarna.
Sedan ett antal år arbetar jag med att utveckla arbetsgrupper och organisationer. Jag är bra på att inspirera folk, bra på att få folk att tänka efter, bra på att få folk att reflektera över hur man själv kan bidra på en arbetsplats för att jobbet inte ska bli tyngre än vad det kanske redan är.
Jag tror att mycket av min drivkraft ligger i att jag vill att människor ska må bra. Vi har ju ett liv och det vore ju surt om folk gick runt och mådde dåligt om det nu är något man kan påverka. Kanske det finns något att hämta från min bakgrund, där jag växte upp i en släkt som först var härlig och varm och sedan började alla bråka, mamma och pappa bråkade och det blev en skitperiod som var så himla onödigt. Jag ville att alla skulle må bra, att alla skulle ta något ansvar för sina relationer.
Ett tag trodde jag att jag kunde säga till folk att tänka om och vara empatiska och omtänksamma istället för egoistiska och trångsynta. Idag vet jag att det inte funkar så bra. Jag har kanske utvecklat min gåva då, som någon sa … Syftet med livet är att hitta sin gåva, arbetet i livet går ut på att utveckla den och meningen med livet är att dela med sig av den.
Så … så länge jag kan inspirera, så länge jag kan göra människor glada, uppmuntra till snällare tankar och mer empati för andra, mer generositet, bättre självinsikt, bättre självkänsla och självmedkänsla och till och med vara en hjälp när en arbetsgrupp går igenom svåra saker … då kommer jag att göra det.
Och då får jag resa till det där uppdraget. Sitta på ett tåg i totalt sju timmar för att föreläsa i en timme. Det är inte ovanligt (ovanligt är det om tåget är i tid …). Och en del jobbar faktiskt på helgerna. Igår fick jag jobba en söndag morgon på en akutavdelning någonstans i Sverige. Det är den där yrkesgruppen som aldrig får betala något arvode för min insats. Man måste som sagt vara snäll och generös. Man mår själv mycket bättre då också.
Nu har jag fulltecknad kalender fram till december och jobbet har dragit igång på allvar. Jag har glömt mycket, just nu inser jag att jag glömt en varm tröja. Det är ofta lite kyligt på tåg. Det hade jag glömt. Och jag har glömt hur man sminkar sig men det känns inte som så nödvändigt. Att sminka sig. Jag har en fot kvar i semesterlunken tydligen.
