Ingen sa att det skulle vara enkelt

Det där med barn.

Kanske det är just det som är grejen. Att ingen säger att de kommer att bli svårt, tungt och med en mängd utmaningar. Och kanske det är så att när man bestämt sig för att skaffa barn … då lyssnar man inte på sånt för det andra tar över. Längtan och lyckan och det obetalbara i att få vara till för någon.

Men. OCH. Det är en jävla resa. När dom är små med allt som är utmanande då. Sovtider, vattkoppor och vilka blöjor som är bäst och sedan kommer förskolan och man undrar om de har kompisar och en trygg miljö med duplo och utflykter i skogen för att samla löv. Och sedan kommer förskoleklass och man undrar om de har kompisar och om de hänger med och kan lära sig det man ska lära sig och sedan skolan med ännu fler utmaningar och bryderier och man undrar om de har vänner och om de är trygga och om de lär sig att vara smarta och inte hamna i fel sällskap och inte röka bakom gympasalen eller försvinna i en skog när de egentligen bara skulle hälsa på en kompis.

Och gymnasiet när man som förälder inte får vara lika delaktig och man undrar fortfarande om de klarar sig och man bryr sig om dom där som stänger dörren och säger att de vill vara ifred och sedan … sedan åker de kanske jorden runt och DÅ … då jävlar undrar man hur man ska överleva och så flyttar de bort och reser vidare och kommer hem bara ibland och trots att de är äldre än man vill erkänna så är man där och undrar om de är trygga och säkra och om man kanske borde hjälpa till med någonting som de inte frågar om.

Det. Tar. Aldrig. Slut.

I dagarna landade en dotter hemma efter resor och utlandsbesök och jag vill hålla kvar och säga att det är okej, kom hem och stanna här så kan det vara som förut. Så att jag kan undra på nära håll, om du är trygg och säker och så kan jag fixa allt fastän du inte vill. För du säger att du kan själv.

Ingen sa att det skulle vara enkelt men jag hade önskat att någon hade sagt hur svårt det egentligen kan vara.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.