Jag har känt Fanny ett tag nu. Det började med att hon sminkade mig inför ett bröllop en gång för länge sedan och efter det har vi blivit vänner.
Vi är ett gäng kvinnor som ses regelbundet, då och då, genom både roligt och sorgligt, död och sjukdomar, födelsedagar och kärleksproblem. Livet liksom.
Jag vet att hon sa det, för länge sedan, att hon ville ha ett eget märke, en egen produktion. Och idag har hon det.
Hon har, tillsammans med Lumene, tagit fram en egen palett med ögonskuggor som släpptes för något år sedan och i veckan som gick fick vi smaka på hennes läppglans i en svit på Bank Hotel i Stockholm.
Jag beundrar människor som visar att det går, som följer den där devisen: Allt verkar omöjligt tills man gör det. För precis så är det. Det allra mesta verkar hopplöst och omöjligt ända tills man gör det. Och det är ju just det där att man ska GÖRA det som stoppar många av oss. Det blir för krångligt och hindren är massor (alltid) och folk ifrågasätter och undrar och man tvivlar mest på allt.
Där skiljer vi oss åt, vi människor. Dom som fortsätter trots att det är ”omöjligt” och dom som fortsätter igenom.
Grattis Fanny, du fortsatte igenom och tänk så fint och bra det blev!
