Kanske det är därför jag lätt fastnar i stora komplexa händelser och letar information så att jag kan förstå men så hamnar man i något där det är omöjligt att förstå.
I söndagens Nyhetsmorgon blev man väl inte jätteglad inombords. Det var ett tungt och märkt inslag om Maria som tog sitt och sina barns liv på en räls när snabbtåget användes som hennes allra sista utväg. I TV4 satt hennes pappa och hennes syskon och intervjun var väl … ja, alltså, vad ska människor svara. ”Hur kändes det?”
Jag vet ju att jag svor högt när jag hörde om händelsen, jag åker ju sträckan många gånger och vet att tågen går i runt 180 km i timmen. Och någon har alltså klättrat upp på spåret MED sina barn. Och stått kvar. Jag kan vare sig förstå det eller den fasa som lokföraren måste ha drabbats av.
Jag sätter mig och googlar och kommer in på en sida där hela Marias berättelse, med stöd av officiella dokument, anmälningar och vänners berättande … finns.
Man får leta själv om man, som jag, vill förstå.
Gick det att förstå?
Ja. Jo. Det går att förstå. Det går att förstå hur en ung kvinna sakta och metodiskt bryts ner och isoleras och begränsas av sin man, det går att förstå hur komplett hjälplös hon måste ha känt sig när myndigheter inte fann tillräcklig grund för kontaktförbud och skyddade boenden. Det går att förstå paniken i att se sina barn utsättas för det som inga barn i hela världen ska utsättas för.
Men det går inte att förstå att den enda utvägen hon kände var att ta sitt och barnens liv. Det går inte att förstå att vårt samhälle inte kan bättre än så.