Efter att ha tillbringat varje sommarlov på västkusten när jag gick i skolan och sedan efter att jag flyttade ut i havsbandet och bodde på en ö i flera år är havet viktigast för att min själ ska få ro.
Jag hittar inte den ron i en skog eller på ett spa eller i ett annat land. Jag hittar den när jag får vara på havet. Och igår fick jag vara på havet i flera timmar och jag kom hem och var helt utvilad, nollställd, som att jag hade mediterat i en timme. ALLT allt jag har i huvudet hela tiden, jobb och ekonomi och planeringar och problem som ska lösas, allt bara försvann när vinden fick slita i mig och jag fick höra det där motorljudet och det doftade hav. Hav hav hav.
Det är först idag, dagen efter, som jag fattar hur mycket jag har saknat det där. Det kanske jag får ta tag i. Ta skepparexamen och köpa en båt helt enkelt. Förhoppningsvis får vi en sommar nästa år också.