När man blir äldre blir man helt klart (oftast och förhoppningsvis) klokare. Jag har genom åren fått helt klart för mig att vänner och relationer med kompisar inte består och lever utan insats eller ansträngning. Ibland till och med uppoffringar.
Vi är ett gäng som ses regelbundet, hemma hos någon eller ute på en restaurang. Kväll, lunch, helg. Ibland i Victorias trädgård och ibland är det fint och snyggt och ibland är det bara tofflor och mjuka koftor. Men vi ses. Och alltid säger vi: ”vi måste ses oftare!!”
Sedan går dagarna och veckorna och vi jobbar massor allihopa och så kommer nästa träff när någon tjoar i chatten att hallå! Nu är det dags.
Det är som att få flyta runt på ett moln när solen skiner vinden är varm. Våra samtal och känslan tillsammans. Vi pratar om allt. P-r-e-c-i-s allt. Och vi gråter och skrattar och går igenom det som skaver och som vi hoppas på och sorger och frågorna man inte kan ställa till en enda annan människa. Och alla tar sig tiden, åker från långt bort och hittar p-plats och ber familjerna vänta några timmar.
Dom här har, genom åren, blivit så särskilda och kanske Carinas död fick oss att ta ännu mer hand om varandra. Och på bilden saknas Soraya, Fanny och Susanna.
Carina, vi pratade om dig idag. Lite besvikna på att du inte har spökat än och att du inte har skvallrat om hur det är i himlen. Men vi var helt överens om att du väntar på oss. Kommer snart. Ska bara leva klart först. Och prata på några hundra dejter till. Kan man hoppas.