Jag reser till Italien precis när jag vill

Läser du min krönika i papperstidningen? Det här är en av alla krönikor. Just nu, i senaste numret, skriver jag och undrar varför folk tycker illa om självhjälpsböcker och tipsar om min allra bästa självhjälpsbok. Och ett recept på kola.

Ibland kan det bli några gånger i månaden, ibland flera gånger i veckan. Jag reser utan covid-pass och PCR-test. Utan att gå igenom en enda säkerhetskontroll och utan att använda säkerhetsbälte. Och när jag är framme går jag längs strandpromenaden några mil söder om Rom, ut mot piren och hittar den där klippan där ingen någonsin sitter och så drar jag upp benen och lutar hakan mot knäna och ser ut över havet.

Vi har alla ”fått en låt på hjärnan” som envist håller sig kvar och man vill ibland köra en toalettborste in i örat för att rensa. Men just detta kan vi vända, precis exakt detta kan hjälpa oss att forma minnen. Ett gäng forskare på University of California har slagit fast att när låtar fastnar i huvudet så fyller de en funktion, låten hjälper till att bevara en särskild händelse i långtidsminnet.

Precis det gjorde jag för flera år sedan. Där på min varma klippa i Italien som är alldeles slät och ljus och som bjuder ut sig mot det Tyrrenska havet satt jag efter min springrunda och funderade. På livet, vad jag skulle ta mig för, hur det skulle bli, hur jag skulle klara mig, hur hösten skulle se ut … allt. Vinden var alltid varm och havet var alltid blått. Och jag längtade tillbaka till mitt Italien så det gjorde ont. Redan innan jag hade åkt därifrån.

Så bestämde jag mig. Jag vet ju att dofter kan få oss att ryckas tillbaka till en särskild plats. Jag vet att musik kan få minnen att plötsligt bli alldeles levande och krispiga. Så jag tänkte att då kan jag väl hjälpa till lite?

Varje dag efter löpningen, under ett par veckor, satte jag mig på den där klippan. Och så spelade jag Lucio Dalla och hans Caruso. Högt så att vilken hörselmätare som helst hade slagit i taket men det sket jag i. Där satt jag med Lucio i kroppen och han sjöng över bukten och upp mot himlen och över havet och jag rös. Och grät. Bara för att jag ändå fick sitta där.

Idag tar han mig till den klippan på mindre än en sekund. Introt till den låten är kristallklart tydligt. Jag kan inte värja mig, oavsett var jag är någonstans så blir halsen tjock av lyckan över det vackra som finns på den platsen och jag får hålla i mig när minnet tar mig till havskanten och är lika livligt som om jag aldrig hade lämnat. Jag blundar och han sjunger och med åren har det blivit en stund för tacksamhet. Jag minns allt som var och som jag har klarat av och som har varit tungt och härligt, lågt och svindlande underbart. Livet liksom.

Jag reser ofta dit med den låten. Ibland för att minnas, ibland för att reflektera, ibland för att gråta men oftast för att det är en av de vackraste platserna jag vet.