Jag frågar mig ibland om jag ska jobba så mycket som jag gör men så länge jag kan ge det jag kan ge så vill jag fortsätta mina dagar i arbetsgrupper och på sjukhus med vårdpersonal, på skolor med lärare som behöver lite omtanke och på företag där man har stressad personal som inte får ihop sitt livspussel. Jag vill någonstans att folk ska kunna må bättre! Att man inte ska behöva må så himla trist som en del gör.
Samtidigt längtar jag efter att få skita ner mig. Att få klä på sig kläder så att man kan kliva rakt in i ett omockat stall, att få dra på sig handskar och bära ut en sadel och lägga över en varm hästrygg och känna hur mulen nafsar lite lätt och andedräkten bara blåser över mig och det är då, just då, när den gör det som alla bekymmer försvinner.
Och ut i skogen, ut i ängar och under träd och intill vatten och genom och över bäckar och allt är självklart och enkelt och det finns inga problem i hela världen.
Bilden är från min kompis Madeleine Westins hästhage. Någonstans utanför Stockholm där jag för ett par år sedan fick uppleva just det där. Flera gånger om.