Inte bara en tomat

De flesta som kommer till Italien och sätter tänderna i en tomat har lätt att utbrista något i stil med att de svenska tomaterna smakar papper och så HÄR ska en tomat smaka, som godisbitar, alldeles söt och tänk att det är i Italien som man får en riktig tomat.

Tur för oss att man i mitten på 1800-talet hade så katastrofdåligt med mat i Neapel så att man var tvungen att äta den där märkliga röda frukten (det är en frukt, ingen grönsak) som hade slemmiga kärnor och segt skal och som hade konstaterats hälsofarlig. Men är det nöd så är det nöd och tomatens segertåg genom Italien fick sin början.

Nu är det då inte bara en tomat. Du använder inte en tomat till vad som helst inte. I Italien finns det 16 (minst) olika sorters tomater. Och alla är förstås speciella på sitt sätt och ska användas särskilt för olika maträtter och såser och anrättningar. Det går ju inte att slänga ner en tomat som ska ligga på en pizza i en caprese. Håll isär tomaterna!

San Marzano-tomaten är kung i tomatlandet och obligatorisk på pizzan och i ragu. Piennolo-tomaten odlas på Vesuvius och konserveras genom att knytas ihop med hampa till en stor klase. Så finns det Sannita-tomaten som helst ska ätas rå, Datterino-tomaten som är bäst på en bruschetta, Costoluto som är så vacker i sin form passar bäst till tomatsoppan och Canestrino i Lucca är utmärkt att fylla med ris eller potatis som blir en sån där succé på stranden när man packar upp sin medhavda picknick och är vrålhungrig.

Och så är det. Tomaterna smakar massor här i Italien. Jag ser inte fram emot tomaterna i min butik hemma i november direkt. Då blir det burk där jag möjligen kan hitta en tomat som konserverats med den där söta smaken som i tanken tar mig direkt tillbaka till en bruschetta vid havet när solen går ner och vinet är kallt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.